Några tankar om VA-taxa, del 1

VA-taxan enligt Svenskt Vattens basförslag är i mitt tycke en fantastisk konstruktion! Avgifter enligt VA-taxan fördelas mellan brukarna med utgångspunkt i hur stor nytta respektive brukare har av tjänsten. Vidare ska VA-avgifterna enligt lag fördelas skäligt och rättvist mellan brukarna och ingen brukare ska ”straffas” med en orimligt hög avgift på grund av sådant som ligger utanför brukarens kontroll.

 Jag blir därför inte förvånad när våra makthavare i sina utredningar kikar på VA-taxans konstruktion när det utreds hur den gatukostnad som kommuner har laglig rätt att ta ut kan utformas mer likartad och med rättvisare fördelning mellan de avgiftsskyldiga.

Kanske finns det ytterligare områden där en liknande konstruktion av avgiftsfördelning är tillämplig?

I denna artikelserie tänkte jag filosofera lite kring VA-taxans olika delar och deras tillämpning med hänsyn till Lag (2006:412) om allmänna vattentjänster (LAV). De paragrafer som jag särskilt vill belysa är dels 31 § som innebär att ”Avgifterna skall bestämmas så att kostnaderna fördelas på de avgiftsskyldiga enligt vad som är skäligt och rättvist” dels § 30 dvs. att ”Avgifterna får inte överskrida det som behövs för att täcka de kostnader som är nödvändiga för att ordna och driva va-anläggningen”.

I denna första del tänkte jag belysa brukningsavgiften. Huvudmannens intäkter från brukningsavgiften ska täcka huvudmannens totala kostnader för drift, underhåll och förnyelse, dvs. allt utom nyinvesteringar.

Brukningsavgiften består vanligtvis av en fast del och en rörlig del. Den rörliga delen utgörs av ett pris per kubikmeter vatten respektive spillvatten och brukaren betalar för förbrukad mängd. Den fasta delen innehåller vanligen olika komponenter för vatten, spillvatten och dagvatten. Med basförslaget debiteras dagvattenavgift endast i den fasta delen av brukningsavgiften vilket kan tyckas naturligt då det skulle vara krångligt och mycket kostsamt att mäta mängden dagvatten som avleds från varje brukares fastighet. Dagvattenavgiften har dessutom två komponenter, dels en df-avgift som avser avledning av dagvatten från den egna fastigheten dels dg-avgift som avser nyttan som varje fastighetsägare har av att det finns en ordnad dagvattenavledning från allmän platsmark, exkl. huvudgator och allmän platsmark tillhörande icke-kommunala huvudmän.

Vad innebär då en skälig och rättvis fördelning av brukningsavgifterna enligt § 31 i LAV? Har huvudmannen i praktiken rätt att fritt välja fördelningen mellan fast och rörlig avgift? Mitt svar på den frågan blir ett ”Nej”. Om den fasta avgiften väljs för liten så får kanske dagvattenavgiften inte tillräckligt utrymme vilket knappast kan anses skäligt.

Med en mycket stor andel rörlig avgift kan man ställa sig frågan huruvida avgiften är skälig och rättvis? Flera kommuner tillämpar idag en stor rörlig avgift och en liten fast avgift med hänvisning till att brukarna ska ges stor möjlighet att påverka sina egna kostnader. Resonemanget kan tyckas vara rimligt och har ett gott syfte. Dock är inte huvudmannens kostnader per producerad eller behandlad volym vatten linjär. Är avgiften då skälig?

En annan aspekt är att stor rörlig avgift gör att de fastighetsägare som drabbas av överförbrukning får en till synes orimligt hög kostnad när huvudmannens självkostnad för den producerade och eventuellt behandlade volymen vatten är betydligt mindre, är det rättvist?

Kan huvudmannen fritt välja avgiftskomponenternas fördelning med hänsyn till de olika nyttigheterna? Nej, det är varken skäligt eller rättvist enligt min mening. Kostnader och intäkter ska vara i balans per nyttighet. Hur skulle det t.ex. se ut om intäkter från dagvattenavgiften var lägre än kostnaderna? Jo, det innebär att intäkter från vatten och spillvatten skulle täcka upp för uteblivna dagvattenintäkter. Den brukare som på goda grunder inte betalar någon dagvattenavgift för sin fastighet skulle i detta fall indirekt betala för en tjänst som hen inte har nytta av vilket knappast kan anses vara rättvist.

Får VA-huvudmannen bekosta underhåll och tömning av rännstensbrunnar? Nej, dessa anläggningar tillhör inte VA-huvudmannen och kostnaden för drift och underhåll av dessa är således inte en nödvändig kostnad för VA-kollektivet enligt § 30 i LAV. Ett liknande resonemang kan tillämpas när det gäller brandposter men här får vi inte glömma att VA-huvudmannen ofta själv har stor nytta av en betydande del av dessa brandposter och det är därför inte rimligt att räddningstjänsten skall bekosta drift och underhåll av samtliga brandposter.

Mina råd till VA-huvudmannen för att säkerställa att taxans konstruktion rimmar med LAV är som följer:

  1. Skaffa dig koll på intäkterna och hur dessa är fördelade per nyttighet.
  2. Skaffa dig koll på utgifterna, dvs. se till att du bokför alla kostnader per nyttighet och observera att detta även gäller eventuella avgifter till kommunförbund.
  3. Justera VA-taxan så att intäkter och utgifter är i balans.
  4. Se över fördelningen mellan fast och rörlig avgift så att du känner dig trygg med att kraven på skälig och rättvis fördelning enligt § 31 i LAV är uppfyllda.
  5. Kartlägg vilka anläggningsdelar som tillhör huvudmannen och vilka som inte gör det. Teckna sedan avtal eller överenskommelse med berörd part kring drift och underhåll av de anläggningar som inte tillhör huvudmannen.
Kommentarsfunktionen är avstängd.