Några tankar om VA-taxa, del 3

I lagen är det tydligt att den som upplåter och ansvarar för allmän plats också har en skyldighet att betala en avgift för de vattentjänster som VA-huvudmannen tillhandahåller, dvs. exempelvis avledning och rening av dagvatten från allmän plats. Men hur stor ska avgiften vara för att uppfylla kraven på skälig och rättvis fördelning? Vilka aspekter borde VA-huvudmannen beakta i detta avseende?

Här har Svenskt Vatten tagit fram ett bra exempel för hur vi kan beräkna en rättvis fördelning av avgifter genom att se till andelen ytor inom verksamhetsområdet som tillhör fastighetsmark respektive allmän platsmark. Googla, så hittar ni snart det räkneexemplet.

Jag anser dock att vi kan ta det ett steg längre, nämligen genom att även beakta ytornas respektive avrinningskoefficienter. Hur kan vi annars hävda att vi fördelat kostnaderna skäligt och rättvist enligt § 31 i LAV? Ska vi värdera parkmark, gatumark och fastighetsmark på samma sätt när de per yta ger upphov till olika flöden med olika grad av föroreningar? Nej, det torde vara mer rättvisande att även väga in ytornas respektive avrinningskoefficienter.

Nedan följer några tankar om avgiftsreducering vid tillämpning av LOD. Glöm inte att en sådan reducering även bör gälla för allmän platshållare med hänsyn till § 31 i LAV.

Reducerad avgift vid tillämpning av LOD. Hur motiverar vi det och är det riskfritt?

Kan VA-huvudmannen beakta tillämpning av LOD på fastighetsmark eller allmän platsmark vid dimensionering av allmänna dagvattenanläggningar och därigenom minska kostnader för VA-kollektivet om LOD används i större utsträckning?

Mitt svar på den frågan är: JA, om ett avtal finns upprättat mellan VA-huvudmannen och fastighetsägaren/allmänna platshållaren. Medger kommunens VA-taxa en avgiftsreduktion vid tillämpning av LOD så uppstår en avtalssituation när fastighetsägaren, genom att betala en reducerad avgift, åtar sig att anlägga LOD enligt de krav som ställs i taxan.

Detta synsätt skulle även innebära att VA-huvudmannen kan ställa krav på fastighetsägaren om denne brister i sina åtaganden enligt avtalet. Självklart bör VA-huvudmannen utföra stickprovskontroller av LOD-anläggningar och säkerställa att de uppfyller avsedd funktion.

Jag motsätter mig dock alltför detaljerade krav i taxan när det handlar om avgiftsreduktionen. För att inte begränsa fastighetsägares valfrihet och kreativitet så förordar jag krav som är teknikoberoende. Det skulle t.ex. Kunna handla om krav på maximal avrinningskoefficient för fastigheten eller en viss fördröjningsvolym per 100 kvadratmeter reducerad area.

Mitt resonemang ovan är mig veterligen inte prövat juridiskt. Skulle det vara så att VA-huvudmannen måste dimensionera allmänna dagvattenanläggningar, utan att ta hänsyn till LOD, så skulle avgiftsreduktion i taxan kunna medföra att de fastigheter som inte tillämpar LOD, på sikt skulle få en avgiftshöjning. Detta eftersom VA-huvudmannens kostnader inte skulle minska i samma utsträckning som intäkterna. Kostnaderna skulle i och med detta fördelas på färre ”fullt betalande” kunder om de kunder som tillämpar LOD ökar i antal.

Är införande av avgiftsreduktion värt ”risken” ovan?

JA! Rent hydrauliskt minskar kapacitetsbehovet avseende allmän avledning vid LOD på fastighetsmark, vilket torde ge högre säkerhet mot översvämningar och därigenom lägre kostnader för samhället.

Jag är övertygad om att det finns andra faktorer som driver upp dagvattenavgifterna i större utsträckning, nämligen ökat behov av utbyggd dagvattenrening och skydd mot översvämningar genom skärpta krav.

Vad kan den modige VA-huvudmannen göra för att åstadkomma ett renare dagvatten och en högre säkerhet mot översvämningar?

I flera decennier har vi vetat att det med hänsyn till miljö och säkerhet är bättre med LOD samt ytlig, trög avledning av dagvatten än avledning i tät ledning. Varför bygger vi då fortfarande mestadels avledning genom tät ledning?

Jag tror att det finns flera orsaker till detta, bland andra följande:

  1. Ytlig och trög avledning kräver utrymme i markplan vilket kommer i konflikt med andra intressen, framförallt markförsäljning, trafik och arkitektur.
  2. Det är för dyrt, framförallt om vi även tar hänsyn till markens ekonomiska värde.
  3. Oklart hur ansvarsfördelningen ser ut mellan t.ex. VA-, gatu- och parkförvaltning.
  4. Att vi som jobbar med VA känner oss trygga med avledning i tät ledning och gärna blir lite bekväma. Det är en teknik som är relativt lätt att räkna på hydrauliskt samt relativt enkel med hänsyn till anläggning, drift, underhåll och förnyelse.

Hur ska vi då komma till rätta med ovanstående fyra punkter?

Punkt 1. Samarbeta tätare över förvaltningsgränserna i planprocessen och väg in andra ekonomiska och icke-ekonomiska aspekter, t.ex. yta för snöupplag, ekosystemtjänster, estetiska och pedagogiska värden samt säkerhet mot översvämningar.

Punkt 2. Se föregående punkt. Bygg även in ekonomiska incitament i VA-taxan och kom ihåg att markförlagda ledningar också är ohyggligt dyra!

Punkt 3. Våga lämna trygghetszonen och bygg utan att vara överens om ansvarsfördelningen. Överens har ni gott om tid att bli senare.

Punkt 4. Våga lämna trygghetszonen och bygg allmänna VA-anläggningar för ytlig och trög avledning, svackdiken, raingardens, multifunktionella ytor som tillfälligt kan tillåtas att översvämmas mm. Ja, det kommer sannolikt krävas att ni ser över organisationen för att detta ska fungera. Anställ driftpersonal med kompetens om parkanläggningar eller dela resurser med parkförvaltningen. Anställ även en landskapsarkitekt och se till att berörd personal får rätt kompetensutveckling för att kunna planera, bygga, kontrollera och underhålla dessa dagvattenanläggningar.

Det kommer att bli en spännande resa! Lycka till!

Kommentarsfunktionen är avstängd.